Karin

Ikväll kom den tillbaka, efter att ha varit borta i veckor. 

Jag borde ha anat, en vecka med dålig sömn och svårt att äta. 

Ändå överrumplar den mig, som en käftsmäll slår den till och smular sönder mig inombords... 

 

Viljan att riva upp bröstet och slita ut allt ont är stor. 

Att få ta bort de som känns som ett städ på mitt bröst. 

Hjärtklappning och illamående. 

Frustration. 

 

Jag trodde de var över nu, att jag tagit mig till andra sidan. 

Jag har fallit så många gånger att man lärt sig mönstret utantill, tills man faller igen. 

Trodde jag. 

 

Jag har känt mig glad. 

Jag har haft energi. 

Jag har till och med känt mig hel. 

Vilket också är sant. 

För den här Karin är,  tror det eller ej rätt Karin. 

Jag är jag för första gången på så otroligt många år. 

Den känslan, är obeskrivlig. 

 

Men såna här kvällar, så är den känslan bortblåst. 

Ikväll är jag inte värd vatten. 

Åtminstone inte enligt ångesten.