En stilla vind svepte förbi och ville inte ta med mig....
Varför känner jag så här?
Att allt ska vara så jävla komplicerat hela jävla tiden...
Varför kan livet inte bara vara enkelt?
Mina känslor känns som ett jävla puzzel, där det saknas minst 5 bitar...
Omöjligt att slutföra, omöjligt att få bort tomhet...
Omöjligt att finna helhet...
Tänk om jag bara kunde finna mig själv, den jag trivs med....
Jag har hittat henne förr, och jag vet att hon finns där...
Men det känns inte som jag längre.
Det är en tid jag vuxit ifrån...
Så var finns hon?
Den riktiga JAG?
*
*
*
Kommentarer
Trackback
