Karin

Varför kommer dessa känslor över mig?

Varför känns luften så tung att andas?

Varför känns det som om jag slits itu?

Varför känns det som om marken försvinner under mina fötter?

Varför dessa tårar?

Varför dessa attacker?

Jag hatar dem!


Men jag har en ljuspunkt...
Jag har min klippa.
Det är ni som gör mig stadig när allt försvinner...
Det är ni som tänder små lyktor i mitt mörker.

Det är ni som tar mig framåt!

Älskade familj, jag har sagt det förr och jag säger det igen,
Vad vore jag utan er?!

Ni är mitt allt!
Y

Och Mamma, tack för samtalet, för att du orkar lyssna.
Jag älskar er! Y

"Drink the wine, my darling, you said
Take your time, consume all of it
But the roses were only to drain my inspiration
The promises were spoiled before they left your lips and...


I breathe you in again just to feel you
Underneath my skin, holding on to
The sweet escape is always laced with a familiar taste of poison


I tell myself that you're no good for me
I wish you well, but desire never leaves
I could fight this til the end
But maybe I don't want to win


I don't wanna be saved, I don't wanna be sober
I want you on my mind, in my dreams behind these eyes
And I won't wake up, no not this time.


A familiar taste of poison..."


Y

Jag sitter med ett tomt blad framför mig, så fylld av känslor och ångest.
Men jag kan inte få ur mig dom, kan inte få ner det på pränt...

Ångesten kväver mig, den gör mina tankar dunkla.
Känslorna tar kål på mig, de gör mig skör.

Är det så här jag ska leva, överladdad och explosiv?

Det går inte en dag utan att denna fråga kommer upp i mitt huvud...

Varför?

Hur svårt kan det va att få vara lycklig och tillfreds?

Livet är ingen dans på rosor, I know, men jag är så förbannat less på att alltid fastna i törnbuskarna.

Så fort jag tagit mig lös från en tagg så fastnar jag i en ny som skär djupare in i mig.

Blödande och sårbar, försöker jag slå mig ut.
Men ändå hålls jag kvar....

Varför?

Jag har inget svar...

Och det ökar min ångest, det överladdar mina känslor.

I detta nu, har jag god lust att skrika, gråta och slänga saker omkring mig, bete mig som en 3-åring.
Bara för att få lätta på trycket, bara för att bli mindre explosiv.

Men jag kan inte, istället bär jag runt på det.
Vilket sliter mig itu...

Jag lider med mina nära, dom som ser hur jag mår.
Dom som märker hur jag mår.

Jag är er oändligt tacksam, för att ni står ut när jag är så här.
För att ni stöttar mig, för att ni finns där.

Ni är underbara och jag förtjänar er inte!

Men det faktum att ni finns värmer mig!
Ni får mig att känna lycka i detta mörker.

Ni är guldvärda!

Y

"So come on in
Just come on in
So come on in
Into the black, the black hole of my soul
So come on in
Just come on in
So come on in
There is no light, in the end of the tunnel..."

Tomhet
Tystnad
Mörker

Denna tomhet, gör mig så frustrerad.
Denna tystnad gör mig galen.
Detta totala mörker, det sliter mig itu.

Återigen vilsen och ensam.
Återigen fylld av ångest.

Ångest över att inte veta vart jag ska ta vägen, att inte veta vart livet tar vägen med mig.

Jag försöker hålla allt samman, försöker stå upprätt...
Men livets tyngd drar ner mig, allt djupare för varje steg.

Trygghet vart är du?
Varför lämnar du mig ensam...

Ljus, finn mig igen!
För i detta mörker vill jag inte vara...

Denna smärta vill jag inte känna
Denna smärta vill jag inte bära
Denna smärta förgör mig...

♦

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå