Karin

Jag sitter med ett tomt blad framför mig, så fylld av känslor och ångest.
Men jag kan inte få ur mig dom, kan inte få ner det på pränt...

Ångesten kväver mig, den gör mina tankar dunkla.
Känslorna tar kål på mig, de gör mig skör.

Är det så här jag ska leva, överladdad och explosiv?

Det går inte en dag utan att denna fråga kommer upp i mitt huvud...

Varför?

Hur svårt kan det va att få vara lycklig och tillfreds?

Livet är ingen dans på rosor, I know, men jag är så förbannat less på att alltid fastna i törnbuskarna.

Så fort jag tagit mig lös från en tagg så fastnar jag i en ny som skär djupare in i mig.

Blödande och sårbar, försöker jag slå mig ut.
Men ändå hålls jag kvar....

Varför?

Jag har inget svar...

Och det ökar min ångest, det överladdar mina känslor.

I detta nu, har jag god lust att skrika, gråta och slänga saker omkring mig, bete mig som en 3-åring.
Bara för att få lätta på trycket, bara för att bli mindre explosiv.

Men jag kan inte, istället bär jag runt på det.
Vilket sliter mig itu...

Jag lider med mina nära, dom som ser hur jag mår.
Dom som märker hur jag mår.

Jag är er oändligt tacksam, för att ni står ut när jag är så här.
För att ni stöttar mig, för att ni finns där.

Ni är underbara och jag förtjänar er inte!

Men det faktum att ni finns värmer mig!
Ni får mig att känna lycka i detta mörker.

Ni är guldvärda!

Y

"So come on in
Just come on in
So come on in
Into the black, the black hole of my soul
So come on in
Just come on in
So come on in
There is no light, in the end of the tunnel..."