Karin

Livets ironi skrattar mig åter i ansiktet, att jag kunde vara så fåfäng, så blåögd, så dum...
Det plågar mig, det förgör mig, det sliter mig i stycken...

Allt detta pga hopp, allt detta pga en önskan.
Lycka, varför försvinner du ständigt ur mitt liv?
Ju hårdare jag klamrar mig fast vid dig, ju fortare och hårdare springer du ifrån mig.
Det krossar mig.

Men något måste jag ha gjort för att förtjäna de.
Något som gör att du aldrig stannar hos mig.
Jag har försökt hålla dig fjättrad och inlåst.
Jag har klamrat mig fast i dig med mina bara händer.
Jag har låtit dig fritt få vandra, men du lämnar alltid mig själv.
Sårbar och ensam i mörkret...

Jag vill inte gå vilse igen, jag vill ha min väg upplyst.
Jag vill ha tillbaka min trygghet.
Jag vill ha dig i mitt liv.

Lycka, ta ditt värme och ljus och kom tillbaka!

Jag söker dig
Jag längtar efter dig
Jag behöver dig...

♥

"Den tid som jag har kvar
Den låga som mig förgäter
Renar åter mitt dunkla sinne
Från vansinnets alla kval"