Karin

I mörkret vid ett vägskäl står jag.

Kall och frusen.

Ensam och övergiven.

Allt som står mig nära, ser jag försvinna ut ur mitt liv.

Sakta men säkert, likt skuggor.

Jag slits itu, jag känner hur jag går sönder.

Klumpen i mitt bröst kväver mig.

Tårarna som rinner ner för mina kinder bränner likt eld...

Runt omkring tränger sig mörkret, sakta letar den sig in i varenda del av mig.

Världen snurrar under mina fötter, marken gungar som ett stormigt hav.

Försöker hålla balansen, allt för att inte falla ner i det djupa mörkret.

Livets karusell snurrar för fort, snälla få den att sakta ner.

Få den att stanna, jag vill kliva av...


♦

Jag vet att mina meningar är dystra, att det är hårda ord.

Men när känslorna tar över, när tårarna förblindar mig, när jag skakande sitter här och skriver,
då blir orden hårdare än tänkt.

Men svackor har vi alla, och min är mörk och djup.

Jag har rest mig förr, och jag gör det igen.
Starkare än förut.

För det som inte dödar, det härdar....