Livets karusell...
I mörkret vid ett vägskäl står jag.
Kall och frusen.
Ensam och övergiven.
Allt som står mig nära, ser jag försvinna ut ur mitt liv.
Sakta men säkert, likt skuggor.
Jag slits itu, jag känner hur jag går sönder.
Klumpen i mitt bröst kväver mig.
Tårarna som rinner ner för mina kinder bränner likt eld...
Runt omkring tränger sig mörkret, sakta letar den sig in i varenda del av mig.
Världen snurrar under mina fötter, marken gungar som ett stormigt hav.
Försöker hålla balansen, allt för att inte falla ner i det djupa mörkret.
Livets karusell snurrar för fort, snälla få den att sakta ner.
Få den att stanna, jag vill kliva av...
♦
Jag vet att mina meningar är dystra, att det är hårda ord.
Men när känslorna tar över, när tårarna förblindar mig, när jag skakande sitter här och skriver,
då blir orden hårdare än tänkt.
Men svackor har vi alla, och min är mörk och djup.
Jag har rest mig förr, och jag gör det igen.
Starkare än förut.
För det som inte dödar, det härdar....
Ni är mitt allt!
Vad skulle jag vara utan er?
Ni är en klippa utan dess like.
Ni ställer upp i vått och torrt.
Ni stöttar, när jag behöver stöttas.
Ni bär mig igenom mina motgångar.
Ni ser till att jag varje morgon tar mig upp.
Ni är ovärdeliga för mig!
Utan er skulle jag vara i spillror...
Och jag vet, att om ni bara kunde så skulle ni bära min smärta.
Både den fysiska och psykiska.
Mamma och Pappa, Ni är min hjältar ♥
Utan er är jag ingenting...
Jag älskar er!
♥
Älskade vän!
Du är den finaste på denna jord ♥
Du har retat gallfeber på mig så många gånger, men du har räddat mig destå fler.
Ditt hem är min fristad och din närhet är min tröst.
När jag behöver dig så vet jag att du inte viker från min sida.
Att därför veta att vi måste gå skilda åt när jag behöver dig som mest...
Det är obeskrivligt...
Men jag vet att det är det bästa, för oss båda.
Ändå, så gör det så ont!
12 år, har du varit i familjen.
12 år, av glädje, skratt och tårar.
Du är min bäste vän.
Du är min pärla ChaCha!
Jag älskar dig!
♥
I walk alone
Se mig.
Hör mig.
Förstå att jag också finns.
Jag står här i mitt mörker och klamrar mig fast i den svaga strimman av ljus.
Håller den så hårt, att den snart kvävs av mina försök att få den att stanna.
Jag vill inte in i mörkret.
Låt mig stanna i ljuset!
Se mig!
Jag finns här!
En ensamhet och tysthet så stor runt omkring mig.
Jag vill skrika, men allt är tyst.
Jag vill springa, men ändå står jag stilla.
Sen plötsligt, en strimma hopp, ett ögonblick av glädje och lycka flimrar förbi.
För att sedan försvinna, lika fort som den dök upp.
Och kvar står jag, ensam och förkrossad...
Se mig.
Hör mig.
Förstå mig.
Låt mig få vara kvar i ljuset.
♥
"I walk alone
Every step I take
I walk alone"
