090807
Jag är så less på att livet gång på gång rycker undan mattan under mina fötter.
Kan jag inte få stå stadigt på jorden en enda gång?!
Jag är en enda känslobomb just nu...
Det krävs inte mycket för att jag ska explodera , i ilska, i tårar, i glädje och skratt...
Ni kanske kan förstå att jag känner mig förvirrad i denna berg och dalbana av känslor...
Jag försöker hitta någon struktur på livet.
Jag bygger sakta men säkert upp min mentala byggnadställning, men ständigt är det något som saknas i bygget.
Eller så blåser vindarna för hårt så allt raseras inom mig.
De gångerna känns hoppet långt bort...
Jag famlar efter glädje och ljuspunkter i mitt liv, men möts allt för ofta av ett dystert mörker...
Men när jag väl hittar en ljuspunkt så klamrar jag mig fast så hårt att den sakta kvävs och dör ut...
Hur svårt ska det vara att hitta ett mellanläge?
Igår svävade jag på moln, allt var bara så härligt, det var ett tag sedan den känslan fanns inom mig.
Men idag, finner jag inte ens ord för känslan jag bär inombords.
Den tomhet och smärta, nej jag finner inga ord för att beskriva den..
Och för er egen skull så borde jag nog låta bli i vilket fall.
Jag vet att det är många som tycker att jag är väldigt deprimerande när jag väl skriver ett inlägg.
Men jag skriver för min egen skull, för att jag ska få utlopp för det jag känner.
Och jag mår helt enkelt inte bra till 100% just nu, så ni får acceptera de, eller sluta läsa.
Jag reser mig alltid efter ett fall, men vissa gånger tar det längre tid, speciellt när livet spelar mig spratt gång på gång.
Jag klarar mig, jag är starkare än vad blotta ögat avslöjar...
GAAH!!!
Hur jag än gör, hur jag än vrider och vänder på allt så blir det bara fel.
När delar av livet börjar ordna upp sig, så blir det skit på andra håll.
Hur svårt ska det vara att få må bra i en längre tid än en vecka?
Inte ens solskenet och den blå jävla himlen får mig på bättre humör.
Då jag sitter instängd i min lilla jävla lägenhet.
Ge mig en balkong, tack?
Det stör mig fruktansvärt mycket att det blivit så här.
Hur fan kunde det ens bli så här?!
Jag vet då inte.
Och hur ska jag då kunna åtgärda det?
FRUSTRATION!
Och näe det är inte så illa som det låter.
Jag är bara grymt irriterad och frustrerad.
Irriterad på alla fel.
På att det är jag som är felet, som har felet och som gör fel.
Nu är bloggen uppdaterad.
Jag lever.
Don't worry, be happy!
eller nå.
090206
Jag är så less på denna trötthet som alltid ligger över mig, precis som ett lock...
Den får mig att bara vilja ligga på soffan hela dagen.
Den gör så jag inte får något gjort.
Den gör min hjärna helt tom.
Den begränsar mig...
Jag har strävat i denna tunnel länge nog nu.
När ska jag finna en helhet, när ska jag känna enbart lycka inom mig?
Jag tar en dag i taget, jag räknar de andetag jag kan ta över ytan.
Ibland faller längtan över mig, längtan om ett slut, ett avslut på några kapitel i livets bok.
Varje dag fyller jag dom tomma bladen med mina ord och tankar, varje händelse och känsla.
Varje dag lämnar jag sidorna öppna, som små noveller utan slut.
Men nu vill jag ha avslut på mina sidor, så jag kan sluta tänka bakåt så jag äntligen kan sträva vidare i denna tunnel.
Så jag äntligen kan få se solljuset i slutet av den.
"Den tid som jag har kvar
Den låga som mig förgäter
Renar åter mitt dunkla sinne
Från vansinnets alla kval "
När ska jag finna en helhet, när ska jag känna enbart lycka inom mig?
Jag tar en dag i taget, jag räknar de andetag jag kan ta över ytan.
Ibland faller längtan över mig, längtan om ett slut, ett avslut på några kapitel i livets bok.
Varje dag fyller jag dom tomma bladen med mina ord och tankar, varje händelse och känsla.
Varje dag lämnar jag sidorna öppna, som små noveller utan slut.
Men nu vill jag ha avslut på mina sidor, så jag kan sluta tänka bakåt så jag äntligen kan sträva vidare i denna tunnel.
Så jag äntligen kan få se solljuset i slutet av den.
"Den tid som jag har kvar
Den låga som mig förgäter
Renar åter mitt dunkla sinne
Från vansinnets alla kval "
Nostalgi...
Ja jag vet att jag har varit tjatig om studenten ett tag och nu tänker jag faktiskt tjata vidare.
Så vill ni inte höra nå mer om studenten så råder jag er att låta bli & läsa...
För under veckan som var så var det dags för student.
Var iväg och kikade en sväng på Torsbergs tillsammans med Emma & Anna.
Just det här med studenten och balen är det enda som får mig att ångra mina år på Nytorp.
För just vid det här tillfället förra året så hade jag gärna festat järnet med Torsberg, vilket det hade blivit om jag inte bytt från Media till Nytorp.
Alla mina vänner verkar vara överens om att balen och studenten var helt underbart.
Det tråkigaste med Nytorps bal, är det faktum att vi redan fått varit med om det i 2 år innan det blir våran tur.
Så förväntningarna är inte speciellt höga, det roligaste är ju att se hur alla ser ut i sina utstyrslar.
Sen vet vi ju redan hur middagen och allt annat tjo & tjim går till.
Till skillnad från Woxnadalen och Torsberg där alla ser så förväntansfulla ut när dom kommer.
(Men mycket beror nog också på den mängd alkohol dom har i kroppen)
Nu är det ju så att det inte går att få saker och ting ogjorda.
Och innerst inne så vet jag inte om jag vill det heller...
För det är nog så, att vi har nog haft det så där kul men under alla 3 åren...
Och jag skulle aldrig byta bort min tid med er.
Kära 04-07 ♥
Kära 04-07 ♥
Ett år...
Tiden går fort....
Två världar...
När man är på väg mot Arbrå och passerar Lottefors så är det som att komma in i en annan värld...
I Bollnäs var det regn och rusk, i Arbrå ligger snön vit på backen och flyger i luften.
Och jag blir lika fascinerad varje gång...
Tänk att det kan vara så olika fast ställena ligger nära varandra...
Det talar för sig självt...
Fick ett roligt mejl häromdagen som var tvungen att hamna här.
Så stort nöje ^^
Varför lägger männen huvudet på sned när de tänker?
För att deras två hjärnhalvor skall få kontakt.
Vad är det för likhet mellan p-platser och män?
Antingen är dom upptagna eller handikappade.
Varför gillar män bilar och motorer?
Dessa kan de i varje fall manipulera.
Vilken är skillnaden mellan en man och en katt?
Ingen, båda är mycket rädda för dammsugaren.
Vad kallar man en intelligent, känslig och vacker man?
Homosexuell.
Vad är den gemensamma nämnaren för moln och män?
När de försvinner kan man hoppas på en vacker dag.
Vad är den gemensamma nämnaren för män som frekventerar barer för ungkarlar?
De är alla gifta.
Vad är skillnaden mellan en mans hjärna och en oliv?
Färgen.
Vad bör en kvinna göra när mannen springer sicksack i trädgården?
Fortsätta skjuta.
Männen är beviset för att reinkarnation existerar.
Man kan inte bli så dum under ett enda liv!
Varför är männen hjulbenta?
Oviktiga saker sätter man inom parentes.
♣
Bara några tankar...
En ros till Er!
Jag känner ett enormt behov av att få skriva...
Jag har så många inlägg i huvudet att jag skulle kunna sitta här hela dagen och låta er få ta del av dom...
Låta er få ta del av mina tankar och funderingar..
Samtidigt så undrar jag vad det är som får er att läsa, för mina flamsiga små berättelser är inte särskilt intressanta.
Och jag skriver ju mest för min egen skull, för skulle jag bära på allt så skulle jag spricka.
Jag har aldrig varit en "dagboksskrivare", för när jag var yngre så uttryckte jag mig i små egna berättelser.
Det var inte många som läste dom, men jag fick skriva det jag kände.
På det viset saknar jag skolan, för där kunde och fick jag skriva hur mycket jag ville...
Och jag har uppenbarligen ett behov av att få skriva...
Pappa kom med idén att jag skulle bli författare, vilket gav mig en liten tankeställare.
Varför inte, dök upp först i mitt huvud.
Därför, kom sen och den idén sjönk ner i djupet...
Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, men jag kommer nog inte sluta skriva.
För som sagt, det är för min egen skull.
Men jag är hemskt tacksam för att NI läser!
För ni ska veta att det motiverar mig ännu mer att skriva.
♥
VARFÖR?
Varför plågar jag mig själv på det viset?
Jag mår ju bara dåligt...
Men sen är frågan varför?
Varför ska jag må dåligt över de?
Varför bryr jag mig ens, jag vet inte...
Men jag gör det... :(
Jag är väl rädd, rädd för att jag inte duger som jag är...
Även fast jag vet att jag duger, till och med att jag är bättre...
Gash, jag tänker för mycket...
Just deal with it Karin!
Funderingar om förändringar
Jag tvivlar på att det finns många människor som vaknar varje dag och tänker;
"Jag lever ett perfekt liv"
Men det är nog många som önskar att vi gjorde de....
Men istället så har vi nog alltid något vi vill förändra hos oss.
Det kan vara små saker, som att äta "rätt" och motionera.
Bara en sån sak kan få en att må bra...
Och vem har inte haft den tanken?
Men sen finns det de större förändringarna, som att rycka upp sig.
Försöka samla sig själv och sitt liv.
Det är där jag står idag, famlande efter livet.
Men hur svårt ska det vara, att ta sig i kragen och göra nå vettigt?
Betydligt svårare än vad jag tror, för annars borde jag väl ha gjort det vid det här laget.
Men det vore skönt, att få någon ordning i mitt liv.
Inte bara sova bort dagarna.
Utan kliva upp i tid, äta frukost och hinna göra saker...
Och inte ha det som nu, sover halva dagen, äter middag till frukost och sen hamnar framför tv eller datorn.
Socialt? (skulle inte tro de)
En annan sak jag borde ta tag i ordentligt, är mitt sökande av jobb.
För just nu är den delen inprincip obefintligt.
Hur svårt ska det vara att sätta mig vid telefonen och ringa runt till folk?
Skitsvårt!
Speciellt då jag hatar att prata i telefon med främlingar.
Ge mig mina vänner och jag kan prata i timmar.
Men efter en pinsam situation, (då jag lyckades presentera mig 5 gånger innan jag slängde på luren) sen kan jag bara inte...
Vet aldrig riktigt hur jag ska inleda samtalet eller hur jag ska kunna samtala utan tunghäfta...
Det blir nå liknande det här, nästan varje gång;
"Hej mitt namn är Karin och jag.. eh.. undrar om ni.. eh..."
Tunghäfta och pinsam tystnad då dom inte riktigt vet vad jag vill...
Yes snacka om att lyckas, -ironi-
Jag behöver lite smått drastiska förändringar i mitt liv, för att få någon ordning på det.
Men det är inte lätt, för vem gillar egentligen förändringar?
"Jag lever ett perfekt liv"
Men det är nog många som önskar att vi gjorde de....
Men istället så har vi nog alltid något vi vill förändra hos oss.
Det kan vara små saker, som att äta "rätt" och motionera.
Bara en sån sak kan få en att må bra...
Och vem har inte haft den tanken?
Men sen finns det de större förändringarna, som att rycka upp sig.
Försöka samla sig själv och sitt liv.
Det är där jag står idag, famlande efter livet.
Men hur svårt ska det vara, att ta sig i kragen och göra nå vettigt?
Betydligt svårare än vad jag tror, för annars borde jag väl ha gjort det vid det här laget.
Men det vore skönt, att få någon ordning i mitt liv.
Inte bara sova bort dagarna.
Utan kliva upp i tid, äta frukost och hinna göra saker...
Och inte ha det som nu, sover halva dagen, äter middag till frukost och sen hamnar framför tv eller datorn.
Socialt? (skulle inte tro de)
En annan sak jag borde ta tag i ordentligt, är mitt sökande av jobb.
För just nu är den delen inprincip obefintligt.
Hur svårt ska det vara att sätta mig vid telefonen och ringa runt till folk?
Skitsvårt!
Speciellt då jag hatar att prata i telefon med främlingar.
Ge mig mina vänner och jag kan prata i timmar.
Men efter en pinsam situation, (då jag lyckades presentera mig 5 gånger innan jag slängde på luren) sen kan jag bara inte...
Vet aldrig riktigt hur jag ska inleda samtalet eller hur jag ska kunna samtala utan tunghäfta...
Det blir nå liknande det här, nästan varje gång;
"Hej mitt namn är Karin och jag.. eh.. undrar om ni.. eh..."
Tunghäfta och pinsam tystnad då dom inte riktigt vet vad jag vill...
Yes snacka om att lyckas, -ironi-
Jag behöver lite smått drastiska förändringar i mitt liv, för att få någon ordning på det.
Men det är inte lätt, för vem gillar egentligen förändringar?
