Karin

Det står skrivet i stjärnorna...

Med hösten kom ljus, men med vintern kom mörkret...

 

Ännu en gång står jag här, stirrande in i mörkret.

Ser hur Livet än en gång hånler mig rätt i ansiktet och skrattade säger:
"Dumma lilla flicka, att du aldrig lär dig att stanna i mörkret, för i ljuset finner du ingen frid..."

 

Jag balanserar på en avgrund.

 

Ser hur allt jag håller kärt än en gång försvinner ifrån mig.

Allt jag rör vid vittrar sönder, förtvinar och dör ut...

 

Smärtan inom mig gör att jag vill slita mig själv itu.
Frustrationen får mig att skaka.

Besvikelsen får mig att vilja lägga mig ner och aldrig mer stiga upp.

Ännu en gång, spelar Livet mig ett spratt.

Rycker undan mattan under mina fötter, för att få se mig falla...

 

Jag har stått vid avgrunden så många gånger.
Jag har stirrat in i mörket.
Jag har fallit ned...

 

Men den här gången kommer jag inte att falla...
Trots allt som nu sker, så tänker jag välja ljuset.

Jag ska hånle tillbaka mot Livet och förklara krig...
Krig emot Livets svarta dystra mörker...

Och jag ska gå segrande ur den!

 

 

♠