Karin

Och liten Karin tjänte
på unga kungens gård,
hon lyste som en stjärna
bland alla tärnor små.

Hon lyste som en stjärna
allt bland de tärnor små,
och unge kungen talte
till liten Karin så:

"Och hör du liten Karin,
säg vill du bliva min?
Grå hästen och gullsadelen,
dem vill jag giva dig"

"Grå hästen och gullsadelen
jag passar inte på.
Giv dem din unga drottning,
låt mig med äran gå"

"Och hör du liten Karin,
säg vill du bliva min?
Min rödaste gullkrona,
den vill jag giva dig"

´"Din rödaste gullkrona
jag inte passar på.
Giv den din unga drottning,
låt mig med äran gå!"

"Och hör du liten Karin,
säg vill du bliva min?
Mitt halva kungarike,
det vill jag giva dig"

"Ditt halva kungarike
jag passar inte på.
Giv det din unga drottning,
låt mig med äran gå!"

"Och hör du liten Karin,
vill du ej bliva min,
så skall jag låta sätta dig
i spiketunnan in!"

"Och vill du låta sätta mig
i spiketunna in,
Guds änglar små de se
att jag oskyldig är därtill"

De satte liten Karin
i spiketunnan in,
och koungens småsvenner,
de rullade henne kring.

Så kom det ifrån himmelen
två vita duvor ner.
De togo liten Karin,
och strax så blev de tre.

Så kom två svarta korpar
dit upp från helvete.
De togo unga konungen
och strax så blev de tre...

                                                                                                                   

                               
                                                                                                                    En folkvisa från västergötaland